logoL
homecontact
Ελληνοσουηδικές Όψεις
Svenska Grekiska Perspektiv


ΘΕΑΤΡΟ

AUGUST STRINDBERG

Drömspelet.
Ονειρόδραμα.

Spöksonaten.
Η σονάτα των φαντασμάτων.

Hemicykeln i Athen.
Το ημικύκλιο της Αθήνας.

Alkibiades.
O Αλκιβιάδης.

Sokrates.
Ο Σωκράτης.


DEN FJÄTTRADE PROMETHEUS

Översättning: Emil Zilliacus, 1948

 

PROLOG

(Skådeplatsen föreställer ett av vilt och ödsligt berglandskap; man ser en av klippor och klyftor omgiven topp. Kraft och Våld inträder förande med sig den fängslade Prometheus. Efter den följer Hephaistos med yrkesverktyg samt bojor i händerna.)


KRAFT

Vi nått vår vandrings mål, en fjärran trakt,

det öde, obebodda Skytherlandet.

Välan Hephaistos, minns din faders påbud

att genast nita denna niding fast

vid dessa höga klippors branta krön

med länk av stål, med band som ingen bräcker.

Din stolthet stal han, alla yrkens ursprung,

och gav den eldens glans, åt jordens barn.

Till himlens gudar bör han gälda brottet,

på det han lär sig vörda härskarn Zeus

och botad blir för all sin mänskokärlek.


HEPHAISTOS

Det uppdrag Zeus er givit, Kraft och Våld,

är fullgjort nu. I ären båda fria.

Men jag förmår mig ej att smida fast

vid stormsvept stalp en gud som är min frände.

Och ändå tvingas jag att märka det:

man trotsar icke lätt min faders påbud.


(Till Prometheus.)


Du tankedjärvare son av rådvis Themis,

emot din vilja och emot min egen

går jag att nagla dig vid denna vilda

och öde topp med obrytbara smiden.

Ack, ingen mänsklig röst och mänsklig skepnad

ska nå dig här, men svedd av solens glöd

förvissnar hastigt blomman av din hy.

Och efterlängtan nalkas dig var natt

som sveper ljuset i sin stjärnemantel,

var sol som smälter gryningstimmans frost.

För dig har evigt varje stund sin plåga,

ty den som frälsar dig är icke född.

Se där den lön din mänskokärlek fick!

En gud som gudars vrede ej förskräcker,

du hedrat mänskorna otillbörligt.

Och därför får du troget stå på vakt

vid denna olycksklippa, utan sömn,

i upprätt ställning och med okrökt knä.

Här skall du ofta jämra dig förgäves,

ty hjärtat veknar icke lätt hos Zeus.

Den som är ny på maktens tron är sträng.


KRAFT

Nåväl, vi dröjer du och klagar fåfängt?

Du avskyr ej den gud som gudar avskyr,

som din klenod är stoftets barn förrått?


HEPHAISTOS

Blodsband är starkt, och stärkes genom vänskap.


KRAFT

Javisst. Men kan du tänka dig att trotsa

din faders bud? Förskräcker det dig mindre?


HEPHAISTOS

Du är då alltid lika hård och stursk.


KRAFT

Det hjälper ej att gråta över denne.

Håll upp, din möda är ändå förspilld.


HEPHAISTOS

O detta yrke, mer än avskyvärt!


KRAFT

Vi hatar du det? Öppet sagt, din konst

bär ingen skuld till denna svåra stund.


HEPHAISTOS

Ack om den fallit på en annans lott!


KRAFT

Allt värt är tungt förutom himlahärskarns,

ty fri är ingen annan, endast Zeus.


HEPHAISTOS

Jag vet det nu, kan ej förneka det.


KRAFT

Skall du ej skydda dig att fjättra honom?

Tänk att din fader ser din långsamhet.


HEPHAISTOS

Här står jag ju med bojorna i handen.


KRAFT

Så spänn dem kring hans armar, hamra hårt,

med all din kraft, och nagla dem vid klippan.


HEPHAISTOS


(I det han utför sitt arbete, biträdd av Kraft och Våld.)


Snart är det gjort, och inget hastverk heller.


KRAFT

Slå bättre! Strama åt! Släpp ej en tum!

Han finner väg där ingen utväg finns.


HEPHAISTOS

Nu är nog denna arm olösligt fjättrad.


KRAFT

Spänn då den andra hårt, så han får lära

att all hans klokskap dårskap är mot Zeus.


HEPHAISTOS

Blott han har rätt att klandra detta verk.


KRAFT

Driv nu, så hart du kan, rakt genom bröstet

stålkilens starka skoningslösa tand!


HEPHAISTOS

Jag suckar över dina kval, Prometheus.


KRAFT

Du står och tvekar än, du suckar över

en fiende till Zeus? Ack, måtte du ej

över dig´själv få jämra dig en dag!


HEPHAISTOS

Du ser en syn som ögat ej kan utstå.


KRAFT

Jag ser hur denne får sin gärnings lön.

Omgjorda honom nu med stålsmidd gördel!


HEPHAISTOS

Jag måste det. Förmana lagom, du.


KRAFT

Javisst, jag manar dig, jag driver på dig.

Stig ned och ringbeslå med våld hans ben!


HEPHAISTOS

Nu är det gjort, och utan stor besvär.


KRAFT

Smid bojorna ihop med all din kraft!

Den som skall granska detta verk är sträng.


HEPHAISTOS

Din tungas tal, det svarar mot din skepnad.


KRAFT

Så var en veckling du, men tadla ej

mitt sinnes hårdhet och min viljas kraft.


HEPHAISTOS

Kom, låt oss gå. Var lem är smidd vid klippan.


KRAFT


(Till Prometheus.)


Förhäv dig nu, stjäl gudarnas klenoder

åt stundens barn. Men får du hjälp av dem

i dessa dina kval? Med orätt dock

blir du av gudarna Prometheus kallad,

den förtänksamme. Du behöver nu

en annans bistånd – en som tänker för dig

och löser sig ur dessa maskors grepp.


(Hephaistos, Kraft och Våld avlägsnar sig. Paus.)


PROMETHEUS

O höga himlarymd, vingsnabba vindar,

o floders flöden, havets böljespel

som ler i ändlöst glitter, moder jord,

o Sol, o öga, du som allting ser -

er kallar jag, er manar jag att vittna

hur jag, en gud, av gudarna behandlas.


Ack se, hur jag skändligen sargad och kvald

skall dignande bära min bördas tyngd

myriader av år!


Så nesliga bojor bereddes mig

av den nyaste härskarn på himmelens tron.

Ve,ve över sundens smärtor och dem

som väntar ännu! När gryr väl den dag

som sätter en gräns för min vånda?


Och dock, vad säger jag? Jag vet på förhand

allt som skall ske, och oförutsedd drabbar

mig ingen ofärd. Tåligt bör jag bära

den lott mig blivit given, ty jag vet

att ödets makt av ingen kan bekämpas.

Men att förtiga vad mig vederfarits

och tala om det är mig lika svårt.

En kostbar gåva gav jag jordens barn,

och därför bör jag detta olycksok.

Jag stal och gömde i ett narthexrör

ett elden frö, som blev för stoftets söner

en dyrbar skatt och alla yrkens ursprung.

Se där det brott för vilket jag nu bötar

i bojor slagen under himlens valv.


Åh! Åh! Hör! Känn!

Vad genljud, vad vällukt

slår mot mig osynlig?

Av gudar sänd, av mänskor, eller båda?

Nalkas man detta berg,

jordens yttersta gräns,

att mina kval bevittna, eller varför?

Se mig i bojor lagd, en osäll gud,

Zeus' ovän och avskydd av hela den ätt

som samlas i härskarens himmelska borg,

för att mänskornas släkte jag älskat för högt.

Ve, ve! Som ett sus av en fågelflock

jag förnimmer helt nära i luften ett gny

av snabba och vinande vingars slag.

Jag bävar för allt som mig nalkas.