Tips...tips...tips...

Söker Du mera e-texter av Homeros på svenska?

Besök nedanstående webbsidan och sök i dess katalog http://runeberg.org

Där finns det både Iliaden och Odysséen i följande upplagor:

HOMEROS' ΙLIAD i översättning af Erland Lagerlöf utgiven med understöd af svenska staten. C.W.K.Cleeru, Lund: 1912  

HOMEROS ODYSSÉE i  översättning af Erland Lagerlöf C.W.K.Cleerup,andra upplagan, Lund: 1920

E-Homeros på nygrekiska?

Sök i www.mikrosapoplous.gr

Θέλετε ολόκληρη την Ιλιάδα και την Οδύσσεια σε ηλεκτρονική μορφή στα Σουηδικά;

Βρίσκονται στην ιστοσελίδα: http://runeberg.org

Τα ομηρικά έργα σε ηλεκτρονική μορφή και στη νεοελληνική γλώσσα, υπάρχουν, μεταξύ άλλων, στην ιστοσελίδα:  http://www.mikrosapoplous.gr

Ιλιάδα apoteosliadakilles Ιliaden


1. Η αποθέωση του Ομήρου. Στα πόδια του η Ιλιάδα και η Οδύσσεια
Homeros' apoteos av Jean Auguste Dominigue Ingres (1827) Luvren.
2. Ανδριάντας τους έπους της Ιλιάδας. (2ος αιώνας μ.Χ.) / Iliaden.
3. Ο Αχιλλέας με το πτώμα του Έκτορα./ Akilles med Hektors lik.
Rödfigurig kopp från Aten cirka 490-480 f.Kr.

Homeros' Iliad, Sjätte Sången


Homeros' Iliad, Sjätte Sången 237 – 529


Från grekiskan av Erland Lagerlöf. C.W.K.

Cleerups Förlag, Lund: 1946


Dock när Hektor kom fram till Skajiska porten och eken, < 237>

strax kringlupen han vart av troernas hustrur och döttrar,

som ville fråga om söner och män och om fränder och bröder;

och han förmanade dem, som många som kommo, att böner <240>

sända till gudarne upp; men för många var jämmer att bida.

Men när han lände så fram till Priamos` härliga kungsgård,

vilken var smyckad skönt med strålande pelargångar -

femtio sköna gemak på den ena sidan därinne

voro vid muren byggda i rad och av glänsande marmor;

Priamos` söner i dem hos de hulda gemålerna sovo;

och åt hans döttrar jämväl voro tolv högluftade kamrar

byggda där mitt emot, på den andra sida av gården

inne vid muren i rad och alla av glänsande marmor;

Priamos` mågar i dem hos de hulda gemålerna sovo - <250>

honom då mötte hans moder så huld och mot alla så givmild,

följande unga Laodike hem, sin skönaste dotter;

ömt hon tryckte hans hand och talte till honom och sade:

”Barn, varför kommer du hit och har lämnat den häftiga striden?

Hårt oss då tränga förvisst de gruvliga män av Akhaia,

kämpande runtom vår stad, och hit av ditt hjärta har drivits

för att från borgen lyfta till Zeus dina bedjande händer.

Vänta nu dock, tills jag en bägare vin jag hinner dig hämta,

för att du först må åt evige Zeus och de övrige gudar

gjuta ett offer och sedan dig själv förfriska av drycken. <260>

Vinet ju har en förunderlig makt att den tröttade stärka,

såsom du själv nu är trött av att alla de dina försvara.”

Reslige Hektor i glimmande hjälm henne svarte och sade:

”Bringa mig, vördade moder, ej nu av det ljuvliga vinet,

för att jag ej må bli slapp och glömma det krigiska modet.

Icke jag vågar att offra åt Zeus av det glödande vinet,

innan jag händerna tvått, ty med blod och smuts får ej nedstänkt

vara den man, som ska offra till Zeus, svartskyade dundrarn.

Men gå i templet du upp till segersälla Athene,

tagande rökelse med och av alla matronorna åtföljd. <270>

Där ska du bära då fram den största och vackraste slöja

som du förvarar i hemmet och mest av alla värderar,

denna i skötet lägg ner på den fagerhåriga Pallas

och henne lova jämväl, att du tolv ettåriga kvigor,

än ej tamda, ska offra, om blott sig gudinnan förbarmar

över vår stad, över troernas viv och de jollrande barnen,

om från heliga Ilios blott hon vill hålla Tydiden,

rasande kämpen, som fyller med skräck sina fiender alla.

Alltså i templet gå upp till den segersälla Athene.

Själv till Paris jag går att till striden igen honom kalla, <280>

om han mig giver gehör. Ack ville sig jorden på stället

öppna för honom, som blott till fördärv av Olympiern skaptes

både för troernas folk och för Priamos själv och hans söner.

Finge jag honom blott se till Hades´ boningar nedgå,

skulle jag känna befriad min själ från ett gruvligt bekymmer.”

Sade; och modern gick in och åt tärnorna gav sin befallning;

dessa nu gingo åstad att matronorna samla i staden,

under det drottningen själv gick ner i den doftande kammarn,

där hon de brokiga slöjorna gömt, som av kvinnor av Sidon

hade med skicklighet kvävts, och dem gudaliknande Paris <290>

bragd från Sidonien med, då han seglade hem över havet,

förande Helena med, den ädellättade drottning.

En av dessa nu Hékabe tog till en skänk åt Athene,

den som de skönaste färgerna bar och var även den största;

underst av alla den låg, och den spridde en glans som en stjärna.

Därpå till templet hon gick och var följd av matronornas skara.

Men när de kommo så fram till Athenes tempel på höjden,

fagerkindad Theano för dem då öppnade dörren,

Kisseus dotter, förmäld med den lysande hjälten Antenor

och av troianerna satt till prästinna hos Pallas Athene. <300>

Alla med klagande rop till Athene nu händerna lyfte;

fagerkindad Theano då tog den glänsande släjan,

lade i skötet den ner på den fagerhåriga Pallas,

och under löften bad till den höge Olympierns dotter:

”Du som beskärmar vår stad, o Athene höga gudinna!

Sönderbryt Diomedes´ spjut och låt honom falla

ned i sitt blod framstupa på jord framför Skajiska porten!

Offra vi skola i templet då tolv ettåriga kvigor

ännu ej tamda, åt dig, om du blott dig förbarmar, gudinna,

över vår stad, över troernas viv och de jollrande barnen.” <310>

Bedjande talte hon så, men Athene förvägrade bönen.

Medan nu dessa där höjde sin bön till Olympierns dotter,

Hektor var gången åstad till det sköna palatset, som Paris

själv hade byggt sig med hjälp av de mästare, som på den tiden

skickligast voro i troernas land i konsten att bygga;

dessa ett kvinnogemak honom byggt och en sal och en förgård

uppe på höjden, ej långt från Priamos´ boning och Hektors.

Där Zeusälsklingen Hektor gick in med lansen i handen;

elva alnar den mätte i längd, och framme i ändan

glimmande kopparen vass, och omkring den löpte en guldring. <320>

Paris i kvinnogemaket han fann i bestyr med sin rustning

fejande harnesk och sköld och synande krokiga bågen,

medan i kvinnornas krets den argeiska Helena satt där,

undervisade själv sina tärnor i härliga slöjder.

När honom Hektor fick se, bröt han ut i försmädliga bannor:

”Faslige, ej var det vackert av dig, att så där bli förtörnad.

Tänk på, hur folket förgås kring staden och resliga muren,

stridande käckt. Och för din skull det är som det larmande kriget

brinner kring Troia. Du själv skulle visst ej tveka att banna

dem av de andra du fann, som skydde den gruvliga striden. <330>

Upp då att kämpa, förrn staden går upp i förhärjande lågor!”

Honom svarade då den gudaliknande Paris:

”Hektor, du efter förskyllan mig näpst och ej över förskyllan.

Hör då ett ord, som jag säga dig vill, och lägg det på hjärtat!

Icke som mycket av harm eller agg mot troernas söner

satt jag i kammaren här, men allenast åt sorgen mig hängav.

Dock, min hustru har nyss med vänliga ord så bevekligt

manat till striden mig upp, och för egen del jag nu också

tycker, detta är best. Bland de dödlige växlar ju segern.

Därför vänta nu här, så tager jag rustningen på mig < 340>

eller gå före, så kommer jag strax, och jag hinner nog upp dig.”

Sade, men svar han ej fick av Hektor i fladdrande hjälmplym.

Dock, nu med vänliga ord tilltalade Helena denne:

”Hektor, du svåger till mig, splitstiftande, rysliga kvinna!

Ack att på själva den dag, då min moder mig födde till världen,

kommit en stormande virvelvind och mig gripit och bortfört

högt på ett fjäll att förgås eller ut i det svallande havet,

så att mig vågen sköljt ner, innan detta bedrövliga timat!

Men då det onda nu skickades så av de evige gudar,

ack att jag vore åtminstone viv till en tapprare make, <350 >

som hade känsla för skam och för mänskors otaliga hånsord!

Denne, han äger ej stadighet alls, och han aldrig i livet

kommer det heller att få, och en gång lär han följderna skörda.

Men stig äntligen fram, sitt med här på stolen och vila,

älskade svåger, ty du är ju den, som fått mesta bekymren

lida för Paris` brott och för mig, den äreförgätna.

Oss tillskickade Zeus en försmädelse sådan, att framgent

kommer en visa att sjungas om oss intill senaste släkten.”

Reslige Hektor i glimmande hjälm henne svarte och sade:

”Helena, ej kan din vänliga bön förmå mig att sitta. <360>

Redan jag längtar tillbaka ditut för att troerna värna,

vilka nu sakna mig svårt, när jag icke är hos dem i striden.

Mana i stället din man, må även han skynda sig självmant,

så att han hinner mig upp, medan jag är inne i staden.

Ty jag vill också därhemma gå in för att träffa dem alla,

folket i huset, min jollrande pilt och min älskade maka.

Ej kan jag veta, om åter till dem jag skall komma tillbaka,

eller om gudarna låter mig re`n för ackaierna stupa.”

Sagt, och han skyndade bort, den hjälmomstrålade Hektor.

Framme han var inom kort vid sin välinrättade boning: <370>

dock han i salen ej fann vitarmade Andrόmakhe inne,

utan hon nu med sin pilt och den fagerslöjade tärnan

uppe på tornet stod under klagan och ängsliga tårar.

Men då ej Hektor därinne fick syn på sin härliga maka,

gick han till tröskeln av kvinnornas rum och till tärnorna talte:

”Svaren och sägen mig noga besked, i tjänande tärnor!

Vart är ur huset sin väg vitarmad Andromakhe gången?

Månne till svägerskor hän eller fagerslöjade fränkor

eller i templet upp till Athene, där troernas kvinnor

samlats att blidka med bön den fruktansvärda gudinnan?” <380>

Honom svarade då den beskäftiga fataburskvinnan:

Hektor, lyda jag vill din befallning och sanningen säga.

Ej hon till svägerskor gick eller fagerslöjade fränkor

eller i templet upp i Athene, där troernas kvinnor

samlats att blidka med bön den fruktansvärda gudinnan,

utan till Ilios` väldiga torn gick hon hän, då hon hörde,

att på de våra gick nöd och ackaierna segrande voro.

Som om hon varit ifrån sig, hon då till den resliga muren

skyndade häftigt, och amman är med för att bära den lille.”

Detta hon mälde till svar, och ur huset skyndade Hektor <390>

samma vägen tillbaks och de ståtliga gatorna utför.

Just som han hunnen var igenom den präktiga staden

fram till den Skajiska porten, där ut gick vägen till fältet,

kom Andromakhe själv, den hemgiftsrika gemålen,

springande honom emot, den ädle Eetions dotter,

konung Eetions, vilken sitt hem i den Plakiska Thebe

hade vid Plakos` skogiga berg och kilikerna styrde,

och som sin älskade dotter förmält med den strålande Hektor.

Hon till hans möte nu kom, och en tärna var med, som i famnen

hade den lille, så lekande glad i sin barnsliga oskuld, < 400>

Hektors älskade pilt, som en tindrande stjärna så fager;

han var av Hektor Skamandrios nämnd, men Astyanax honom

kallade folket, ty Ilios` värn var Hektor allena.

Fadern där leende stod och på sonen såg under tystnad,

trädde då tätt till hans sida Andromakhe, gjutande tårar,

ömt hon tryckte hans hand och talte till honom och sade:

”Älskade man, dig dödar ditt mod, och du ömkar dig icke

över ditt jollrande barn eller mig, som snart skall din änka

vara, jag arma, ty snart akhaierna skola dig döda,

stormande samfällt an. Men för mig, om jag skulle dig mista <410>

vore det bättre att gömmas i jord, ty ej mera i livet

finnes en hugnad för mig, sedan du har hunnit ditt öde,

utan blott jämmer och ve, och jag äger ej fader och moder.

Ack, ty min fader föll för den strålande hjälten Achilleus,

vilken kilikernas blomstrande stad, högportade Thebe,

ödelade i grund och min fader Eetion fällde:

dock tog han rustningen ej honom av, ty hans hjärta det skydde,

utan han hjälten förbrände på bål med hans lysande vapen

och honom reste en hög, och de heliga nymfer från berget

plantade almar omkring, de döttrar av Zeus med egiden. <420>

Även de bröderna sju, som jag hade i fädernehuset,

ack, på en enda dag till Hades gingo de alla,

sedan dem alla förgjort snabbfotade hjälten Akhilleus,

när de med oxarna gingo i vall och med fåren de vita.

Ja, och min moder som drottning var vid det skogiga Plakos,

sedan han henne fört hit jämte ägodelarna alla,

gav han igen henne fri, då han fått en omätelig lösen,

men i sin faders borg blev hon dödad av Artemis` pilar.

Hektor, i dig likväl jag fader och huldaste moder

äger och broder jämväl och i dig i min blomstrande make. <430>

Han då förbarmande nu och stanna häruppe på tornet;

gör ej din gosse till faderlös och din hustru till änka!

{Ställ dina krigare upp vid fikonträdet, där staden

lättåtkomligast är, och där muren sig låter bestiga.

Där har ju redan gjorts trenne försök av de yppersta hjältar

under befäl av Aianterna två och den starke Tydiden

och av Atridernas par och Idomeneus, frejdade hjälten,

vare sig nu, att ett siareord lät dem stället få veta,

eller de manades dit av sitt eget dristiga sinne.”}

Reslige Hektor i glimmande hjälm henne svarte och sade: <440>

”Hustru, i sanning ock mig allt detta bekymrar, men gruvligt

skall jag för troernas folk och dess mantelsläpande kvinnor

skämmas, ifall som en feg jag håller mig undan från kriget.

Ej är det heller min lust, till jag lärde att jämt bland de tappre

finnas i striden och svinga min lans bland troernas främste,

mån och mitt eget beröm och min faders lysande rykte.

Väl det förutser i min själ, och mitt hjärta det känner:

kommande varder en dag, då det heliga Ilios faller,

Priamos själv och Priamos` folk, lansfrejdade drottens.

Dock jag ej gruvar mig så för troianernas stundande ofärd <450>

eller för Hekabes ens eller Priamos`, härskande drottens,

eller för älskande brödernas lott, som så många och ädle

skola då stupa för fiendemän och ligga i stoftet,

som jag mig ängslar för dig, att en kopparpansrad akhaier

släpar dig gråtande bort och frihetens dag dig berövar

och uti Argos du väva då skall åt främmande hustru

och från Messeis` källa åt dem eller Hypereias

bära hem vatten, ej villig förvisst, men av hårdaste nödtvång.

Mången skall säga då så, när han ser dina rinnande tårar:

”Hon var med Hektor förmäld, som den tappraste hjälten av alla <460>

var i troernas här, när de stridde kring Ilios` murar.”

Så blir av mången väl sagt, och för dig skall smärtan förnyas,

djupt skall du sakna då den, som dig mäktade skydda för träldom.

O må jag stupa förut och mig högen förborga i jorden,

innan din jämmer jag hör, då i fångenskapen du släpas!”

Sade och fram mot sin son sig sträckte den strålande Hektor.

Pilten likväl med ett skrik mot den fagergördlade ammans

sköte sig böjde tillbaks, förfärad vid synen av fadern,

bävande både för kopparens glans och för busken av tagel,

vilken så hotande nicka han såg på spetsen av hjälmen. <470>

Hjärtligen måste då le hans fader och vördade moder.

Genast från huvudet hjälmen han tog, den strålande Hektor,

ställde på jorden den ner – och det skimrade av den på gruset -,

kysste sin älskade son och på händerna gungade pilten,

medan han bedjande talte till Zeus och de övrige gudar:

”Given att denne min son, o Zeus och I övrige gudar,

bliver en hjälte som jag och bland troerna storligen frejdad,

lika så modig och stark och en Ilios` mäktige konung!

Ja må det heta en gång: ”han är tappraste långt än sin fader”,

när från kriget han kommer igen med blodiga byten <480>

tagna av dödade fiendemän, och hans moder sig gläder!”

Sålunda bad han och lade sin son i den älskade makans

armar, och hon tog den lille emot i den doftande famnen,

medan i tårar hon log. Det såg hennes make med vemod,

henne med handen han strök, tilltalade henne och sade:

”Älskade hustru, var icke så djupt i ditt hjärta bedrövad!

Ingen nu ändå mot ödets beslut skall mig störta till Hades;

skickelsen åter har ingen, jag tror, bland människor undgått,

vare sig hög eller låg, sedan född han blivit till världen.

Men gå tillbaka nu hem och dig ägna åt sysslorna dina, <490>

vävens och sländans id, och befall tjänarinnornas skara

göra sin gärning med flit; för striden må männerna sörja,

främst bland alla dock jag av de män, som i Ilios föddes.”

Sade och upp från marken igen tog strålande Hektor

tagelsvajande hjälmen, och hem gick hans älskade maka,

vändande ofta sig om och gjutande ymniga tårar.

Framme hon var inom kort vid den mannaförgörande Hektors

välinrättade boning och träffade inne i huset

tjänande tärnornas hop och till jämmer rörde dem alla.

Och hans hus, fast han än var vid liv, de nu Hektor begräto, <500>

ty de sig väntade ej, att han mer skulle komma ur striden

levande hem från akhaiernas våld och förfärliga händer.

Paris ej länge sig hade fördröjt i sin ståtliga boning,

utan så snart han sig klätt i sin kopparskimrande rustning,

skyndade sedan han hän genom staden på ilande fötter.

Som när en hingst på stall, som vid krubban förplägats med havre,

sliter sin grimma itu och med stampande hovar på slätten

löper åstad, där han badade jämt i den rinnande floden,

fladdrar kring bogarna ner, och han, yvande sig av sin skönhet, <510>

ilande bäres av fötterna hän till det vanliga bete:

så ifrån Pergamos` höjd nedskyndade Priamos – sonen,

och såsom solen han sken i sin rustning vandrande framåt,

strålande munter och lätt på sin fot. Och hastigt han upphann

Hektor, sin härlige broder, som just skulle vända tillbaka

från den plats, där han nyss hade träffat sin älskade maka.

Talade honom då till den gudaliknande Paris:

”Käre, nu har jag helt visst i din brådska försenat dig mycket,

efter jag dröjde och kom ej så fort, som du bad mig att göra.”

Honom svarade då den hjälmomstrålade Hektor: <520>

”Bäste, dig ingen av dödlige män, som med billighet dömer,

men du tar saken för lätt, och du saknar den riktiga viljan;

därför jag gräma mig får i min själ, när jag hög dig försmädas

ofta av troernas män, som för dig måste lida så mycket.

Dock låt oss nu gå åstad; om detta vi samsas väl sedan,

blott oss förunnas av Zeus att åt himmelens evige gudar

frihetsbägaren ägna en gång med glädje i salen,

sedan vi jagat akhaierna bort från det heliga Troia.”


Oμήρου Ιλιάδα, Ραψωδία Ζ΄, 237 - 528, σε μετάφραση Αλέξ. Πάλλη


Κι' ο Έχτορας τότε έφτασε μπροστά στο Ζερβοπόρτι
και στην οξά, κι' εκεί σωρός των Τρώωνε οι γυναίκες
κι' οι κόρες τρέχανε όλες τους και γύρω τον ρωτούσαν
για άντρες να μάθουν και παιδιά, για σαστικούς κι' αδέρφια. <240>

Κι' αφτός τους είπε στους θεούς να δεηθούνε, σ' όλους
με την αράδα· τι πολλές είχαν να πιούν φαρμάκια.


Όμως σαν ήρθε στο λαμπρό τον πύργο του Πριάμου,
φτιασμένο με διό λιακωτά καλοπελεκημένα—
πούχε πενήντα μέσα του γιατάκια στην αράδα

από πελεκητόπετρα, και του Πριάμου μέσα
οι γιοι πλαγιάζανε κοντά στα λατρεφτά τους τέρια·
και για τις κόρες πάλε εκεί μες στην αβλή απ' αντίκρυ
είταν ανώι και δώδεκα γιατάκια στην αράδα
από πελεκητόπετρα, και του Πριάμου μέσα <250>

πλάγιαζαν οι γαμπροί κοντά στα λατρεφτά τους τέρια—
νά ! βγήκε ομπρός του η σπλαχνικιά μητέρα του, π' αγνάντια
στης Λαοδίκης πάγαινε, της πιο όμορφής της κόρης,
και πήγε τον αγκάλιασε και τούπε με λαχτάρα
« Παιδί μου, τί ήρθες κι' άφηκες τη λύσσα του πολέμου ;

» Αχ οι καταραμένοι οχτροί πολύ σας τυραγνούνε
» γύρω στη χώρα, κι' η καρδιά εδώ σε στέλνει εσένα
» στο Δία, απάνου απ' το καστρί, τα χέρια να σηκώσεις.
» Μόν στάσου, μιά γουλιά κρασί θα τρέξω να σου φέρω,
» πρώτα του Δία μιά σταλιά και των θεών των άλλων <260>

» να στάξεις, κι' έπειτα να πιεις κι' εσύ να συνεφέρεις.
» Γιατί ανασταίνει τα κρασί ξανά τους κουρασμένους,
» όπως κι' εσύ κουράστηκες βοηθώντας τους δικούς σου.»


Τότε ο λεβέντης Έχτορας της απαντάει διό λόγια
« Μη με κερνάς καρδόγλυκο κρασί, καλή μου μάννα,

» μη μ' αποστάσεις κι' όρεξη δεν έχω πια για μάχη.
» Σκιάζουμαι κιόλας μ' άνιφτα τα χέρια το φλογάτο
» κρασί στο μαβροσύγνεφο να στάξω γιο του Κρόνου·
» μήτε π' ακούστηκε ποτές παράκλησες του Δία
» να κάνεις μες στα αίματα και στις πληγές χωμένος.
» Μόν σύρε εσύ στην εκκλησά της Αθηνάς στο κάστρο, <270>

» και πάρε με θυμιάματα τις προεστές μαζί σου,
» κι' όπιο έχεις πέπλο πιο όμορφο κι' απ' όλα πιο μεγάλο
» και που στον πύργο πιο πολύ το λαχταρά η καρδιά σου,
» βάλ' της το αφτό στα γόνατα της Αθηνάς, και τάξε,
» μαννούλα, πως ως δώδεκα γελάδες θαν της σφάξεις

» χρονιάρικες απείραγες στην εκκλησά της μέσα,
» αν την πατρίδα σπλαχνιστεί τα τέρια τα παιδιά μας,
» μήπως αλάργα απ' το καστρί βαστάξει το Διομήδη,
» άγριο στρατιώτη, της σφαγής ατρόμητο τεχνίτη.
» Ναι σύρε εσύ στην εκκλησά της σεβαστής Παρθένας, 280

» κι' εγώ τον Πάρη πάω να βρω και ναν τον κράξω, αν θέλει
» και να μ' ακούσει μιά φορά... έτσι π' αφτού ν' ανοίξει
» η Γης και ναν τον καταπιεί! Γιατί ο μεγάλος Δίας
» στον κόσμο μάς τον έστειλε για δυστυχιά και πίκρες
» των Τρώων και του βασιλιά κι' εμάς των αδερφών του.
» Αχ κείνον νά θε τόνε δω να κατεβεί στον Άδη,

» θάλεγα εδώ μου σήκωσαν απ' την καρδιά 'να βράχο !»


Είπε, και μέσα αφτή γυρνάει τις σκλάβες να φωνάξει.
Κι' οι σκλάβες ως να μάσουνε τις προεστές στη χώρα,
αφτή στη μοσκομύριστη κατέβηκε αποθήκη,
κι' εκεί είχε αφρόπλεχτα σκουτιά, των Σιδωνιτισσώνε <290>

δουλιά, π' ατός του τάφερε απ' τη Σιδώνα ο Πάρης
περνώντας τον πλατύ γιαλό, στο ίδιο το ταξίδι
σαν έφερε και τη Λενιό την αρχοντοθρεμένη.
Ένα από κείνα της θεάς διαλέγει να χαρίσει,
πούταν στα ξόμπλια πιο όμορφο κι' απ' όλα πιο μεγάλο,

λαμπρό σαν άστρο· κι' είτανε βαλμένο κάτου κάτου.
Και κίνησε, κι' ένα σωρό αρχόντισσες ξοπίσω.


Έτσι σαν ήρθαν στης θεάς την εκκλησά στο κάστρο,
την πόρτα η κρινομάγουλη γυναίκα τ' Αντηνόρου,
η Θεανό, τους άνοιξε, η κόρη του Κισσέα· <300>

τι είχανε αφτή λειτούργισσα της Αθηνάς οι Τρώες.
Κι' όλες με κλάμα και φωνή σηκώσανε τα χέρια.
Και παίρνει τότε η Θεανό το πέπλο και το βάζει
στα γόνατα της Αθηνάς με τις χρυσές πλεξούδες,
κι' έπειτα αρχίζει προσεφκή και δέηση να κάνει

« Προστάτρα, δέσποινα Αθηνά, θεά μου δοξασμένη,
» αχ του Διομήδη τ' άρματα κομάτιασ' τα, και κάνε
» κι' αφτόν να πέσει πίστομα μπροστά στο Ζερβοπόρτι,
» κι' αμέσως θα σου σφάξουμε ως δώδεκα γελάδες
» χρονιάρικες απείραγες εδώ στην εκκλησά σου, <310>

» αν την πατρίδα σπλαχνιστείς κι' εμάς και τα παιδιά μας.»


Είπε, μα δεν τους ξάκουσε τη δέηση η Παλλάδα.


Έτσι οι αρχόντισσες λοιπόν θερμοπερικαλιούνταν,
κι' ο Έχτορας τότε έφτανε στον πύργο τ' Αλεξάντρου,
πού' χε τον μόνος του έξοχο φτιασμένο με μαστόρους

τους πιο καλούς που βρίσκουνταν στην Τροία τότε χτίστες
που σάλα τούφτιασαν κι' αβλή και τούφτιασαν γιατάκι
μες στο καστρί, του Έχτορα σιμά και στου Πριάμου.
Και μπαίνει μέσα ο Έχτορας στα χέρια του κρατώντας
κοντάρι ως πήχες έντεκα, με το χαλκένιο στόκο <320>

π' άστραφτε ομπρός κι' ολόχρυσο τον έσφιγγε ζουνάρι.
Εκεί τον Πάρη πούσαχνε τον βρήκε την πανώρια
μες στο γιατάκι αρματωσά, ασπίδα και τσαπράζα,
και που στα χέρια το κυρτό δοκίμαζε δοξάρι.
Δίπλα η Λενιό καθότανε με γύρω της τις σκλάβες
κι' είχε σ' αργόχερα ακουστά στρωμένες τις αργάτρες.

Και σαν τον είδε ο Έχτορας, του λέει πικρά διό λόγια
« Ντροπής, καημένε, αφτοί οι θυμοί που στην καρδιά σού μπήκαν !
» Λιώνει ο λαός που σφάζεται μπροστά στο καστροπόρτι,
» και για τα σένα οι σκοτωμοί, ο πόλεμος για σένα
» είναι αναμένος στ' αψηλό καστρότειχο τριγύρω. <330>

» Έπρεπε εσύ να μάχεσαι και μ' άλλους, όθε βλέπεις
» π' αναμελάν τον πόλεμο. Μόν έλα τώρα σήκω !
» μήπως τις φλόγες δεις και καιν σε λίγο την πατρίδα.»


Τότες ο θεοκάμωτος απολογιέται Πάρης
« Έχτορα, σα με μάλωσες όχι άδικα, μόν δίκια,
» για αφτά θενά σ' το ξηγηθώ· μόν άκου με και κρίνε.

» Εγώ όχι τόσο από θυμό ή φταίξιμο των Τρώων
» κλείστηκα εδώ, μόν ήθελα τη λύπη να χορτάσω.
» Μα τώρα μ' έπεισε η Λενιό με τα γλυκά της λόγια
» να βγω στον πόλεμο· θαρρώ καλύτερα κι' ατός μου
» έτσι να γίνει... σ' ένανε δε μένει πάντα η νίκη. <340>

» Μόν έλα στάσου, τ' άρματα ως να βάλω· ή σύρε,
» κ' έρχουμαι εγώ κατόπι σου. Θαρρώ θα σε προφτάσω. »


Είπε, κι' αφτός απάντηση δε γύρισε να δώκει.


Τότες του μίλησε η Λενιό μ' αγαπημένα λόγια
« Κουνιάδε εμένα της λωλής, της σιχαμένης σκύλας,

» αχ την αβγή που η μάννα μου με γέννησε στον κόσμο
» νά θε μ' αρπάξει μιά κακή φουρτούνα, και στα όρη
» νά θε με φέρει ή στου γιαλού το φουσκωμένα κύμα,
» όπου πριν τύχουν όλα αφτά να μ' έπνιγε το κύμα·
» μα μια οί θεοί και τ' τόγραψαν τέτια κακά να τύχουν, <350>

» ας έπεφτα καν σ' άλλου αντρός, καλύτερου, τα χέρια,
» που νιώθει από καταλαλιά και κόσμου κατηγόρια.
» Μα αφτός δεν έχει διο μιαλά, μήτε ποτές του θάχει·
» για κείνο που μου φαίνεται θαν το χαρεί μιά μέρα.
» Μόν έμπα τώρα, αντράδερφε, και πάρε να καθήσεις

» κοντά μου εδώ, τι σ' έπνιξαν εσένα πρώτα οι κόποι
» απ' τ' Αλεξάντρου τ' άδικα κι' εμένανε της σκύλας,
» που μάβρη μοίρα ο ουρανός μάς έχει φυλαγμένα,
» έτσι που πάντα κι' οι στερνοί να μας λαλούνε αθρώποι. »


Τότε ο μεγάλος Έχτορας της απαντάει διό λόγια <360>

« Άσε με, Ελένη, αν μ' αγαπάς, τι δε μπορώ να μείνω.
» Να τρέξω τώρα βιάζουμαι τους Τρώες να βοηθήσω,
» γιατί μετράνε τις στιγμές που λείπω από κοντά τους.
» Μόν ξύπνα τον αφτόν, Λενιό, κι' ας κουνηθεί κι' ατός του,
» που μέσα ακόμα στο καστρί, πριν βγω, να με προφτάσει.

» Τι εγώ να δω θα πεταχτώ στον πύργο τους δικούς μου,
» το μυριοχάϊδεφτό μου γιο, την έρμα μου γυναίκα...
» Πιός ξέρει πίσω αν θα με δουν και πάλι να γυρίσω,
» ή θα με σφάξουν πια οι θεοί με των οχτρών τα χέρια. »


Είπε, και φέβγει σείνοντας πας στην κορφή τη φούντα. <370>

Έπειτα φτάνει γλήγορα στ' αρχοντικό του πέρα,
μα μέσα δεν την πέτυχε την όμορφη Αντρομάχη,
μόνε στον πύργο είχε ανεβεί με την αφράτη βάγια
και το παιδί, κι' έκλαιγε εκεί με πόνο και βογγούσε.
Και σα δε βρήκε πουθενά το λατρεφτό του τέρι,

πάει στην μπασά και στέκεται, και κράζει στις γυναίκες
« Για ακούστε, σκλάβες, μιά στιγμή και πέστε την αλήθια.
» Πούθε η κυρά σας έκανε σα βγήκε από τον πύργο;
» Μην πάει στις συνυφάδες της ή σε καμιά αντραδέρφης;
» για μήπως πάει στην εκκλησά της σεβαστής Παρθένας, <380>

» όπου κι' οι άλλες δέουνται πυκνόσγουρες κυράδες; »


Τότες γυρίζει η σερπετή πιστάτρα και του κάνει
« Σα θες, αφέντη, και καλά ν' ακούσεις την αλήθια,
» δεν πάει στις συνυφάδες της ή σε καμιά αντραδέρφης,
» μήτε έσυρε στην εκκλησά της σεβαστής Παρθένας,

» όπου κι' οι άλλες δέουνται πυκνόσγουρες κυράδες·
» μόν πήγε στ' αψηλό πυργί, γιατί είπαν πως οι Τρώες
» είναι σφιγμένοι κι' οι οχτροί νικάν μεγάλη νίκη.
» Εκεί πηγαίνει, τρέχοντας σα νάχασε το νου της,
» και πάει κι' η βάγια από κοντά με το παιδί στα χέρια. » <390>

Είπε, κι' εκείνος έφυγε ξανά τον ίδιο δρόμο
και τα καλόφτιαστα στρατιά περνούσε πιλαλώντας.
Και τη στιγμή σα διάβαινε τη χώρα και θωρούσε2
το Ζερβοπόρτι, όθε είτανε όξω να βγει στον κάμπο,
νά τη απ' αγνάντια πρόβαλε τρεχάτη η Αντρομάχη, <395>

τ' Αητιού του λιονταρόκαρδου η μυριοπλούσια κόρη,
τ' Αητιού που βασιλιά άλλοτες τον είχαν οι Κιλίκοι
πέρα στη Θήβα, στα ριζά της δασωμένης Πλάκος·
να τίνος ρήγα ο Έχτορας την κόρη είχε γυναίκα.
Που τότε εκεί τον έσμιξε, κι' η βάγια από κοντά της <400>

περπάταε κι' είχε το παιδί γυρμένο απάς στον κόρφο,
έτσι δα αθώο και μωρό, το μοσκαναθρεμένο
Εχτορουδάκι πούλαμπε σαν της αβγής τ' αστέρι.
Σκαμαντρινό ο πατέρας του τούχε όνομα βαλμένα,
μα Μοναφέντης κράζουνταν απ' τους λοιπούς τους Τρώες,
τι μόνος τούς διαφέντεβε ο Έχτορας το κάστρο.
Τότε έτσι εκείνος κοίταξε σωπώντας το παιδί του

με θλιβερό χαμόγελο· κι' η όμορφη Αντρομάχη
ήρθε κλαμένη, τούπιασε σφιχτά το χέρι κι' είπε
« Καημένε, αχ το φιλότιμο θα σ' αφανίσει. Πες μου,
» τ' αθώο αφτό δεν το πονάς, δε λυπάσαι εμένα
» που μάβρη χήρα κι' έρημη σε λίγο θα μ' αφήκεις ; <410>

» Τι γρήγορα όλοι οι Δαναοί θα τρέξουν να σε σφάξουν.
» Μα αν είναι να σε στερηθώ, καλύτερα για μένα
» να με σκεπάσει η μάβρη Γης! Γιατί άλλο πια αντιστύλι
» δε θα μου μείνει, μόν καημοί, τα μάτια σα σφαλίσεις.
» Μηγάρ πατέρα εγώ 'χω πια ή τη γλυκιά μου μάννα ;
» Τι τον πατέρα ο θεϊκός μού σκότωσε Αχιλέας,

» κι' έκαψε και των Κιλικών τη μυριοπλούσια χώρα,
» τη Θήβα την τρανόπορτη· και σφάζοντάς τον όμως
» δεν τον ξαρμάτωσε, ως αφτού δε βάσταξε η καρδιά του,
» μόν σαν τον έκαψε μαζί με τα χρυσά άρματά του,
» τούχτισε μνήμα, και φτελιές του φύτεψαν τριγύρω <420>

» καλές νεράϊδες του βουνού, του Δία οι θυγατέρες.
» Κι' εφτά μου αδέρφια π' άφισα στον πατρικό μας πύργο,
» μες σε μιά μέρα κι' οι εφτά κατέβηκαν στον Άδη,
» τι ενώ βοσκούσαν τ' άσπρα αρνιά και τραχηλάτα βόδια
» όξω στο λόγγο, του Πηλιά ο γιος τους έσφαξε όλους.

» Η μάνα μου που στα ριζά βασίλεβε της Πλάκος,
» αφτήνε εδώ την έφερε με τ' άλλο βιός αντάμα,
» μα τη λεφτέρωσε έπειτα για ξαγορά μεγάλη,
» κι' η Άρτεμη τη θέρισε στον πατρικό της πύργο.
» Έχτορα, τώρα εσύ γονιός κι' εσύ γλυκιά μου μάννα, < 430>

» εσύ είσαι εμένα κι' αδερφός και τρυφερό μου τέρι,
» μόν πια λυπήσου με, κι' αφτού στο κάστρο μείνε απάνου,
» μήπως με ρήξεις σε χηριά και το παιδί σ' αρφάνια.
» Και στήσ' τους στον αρνό κοντά τους λόχους, που πατιέται
» εκεί πιο ο τοίχος έφκολα κι' ανεβατή είναι η χώρα.

435

» Γιατί από κει ήρθαν τρεις φορές και πάσκισαν να μπούνε
» τ' Ατρέα ο γιος κι' οι Αίϊδες με διαλεχτούς νομάτους,
» κι' ο φημισμένος Δομενιάς κι' ο φοβερός Διομήδης.
» Καν κάπιος τους αρμήνεψε καλός στις προφητείες,
« καν τους το λέει κι' η τόλμη τους και τους θαρρύνει ο νους τους.» <440>

Τότε ο μεγάλος Έχτορας της απαντάει διό λόγια
« Γυναίκα, ναι κι' εγώ όλα αφτά στο νου μου τ' αναδέβω·
» όμως ντροπή απ' τις Τρώϊσσες, ντροπή 'ναι ομπρός στους Τρώες
» να σέρνουμαι έτσι σαν κιοτής αλάργα απ' τους πολέμους...
» μήτε το θέλει μου η καρδιά! τι πάντα παλικάρι

» έμαθα νάμαι και μπροστά στις κονταριές να τρέχω,
» μ' απόφαση το γονικό να διαφεντέψω θρόνο.
» Ναι ξέρω, μου το λέει αφτό αλάθεφτα η ψυχή μου,
» θα φέξει η μέρα —δεν αργεί— που θα χαθεί η πατρίδα,
» κι' ο βασιλιάς ο Πρίαμος, κι' ο ξακουστός λαός του· <450>

» μα δε μου σφάζει την καρδιά, των Τρώων σα λογιάζω
» τα πάθια, ή και των δύστυχων γονιώνε μου, ούτε τόσο
» των αδερφών μου που πολλοί μες στα χρυσά τους νιάτα
» θα κυλιστούν στο αίμα τους σφαγμένοι από τους Αργίτες,
» όσο για σένα, όταν κανείς απ' των οχτρών το πλήθος

» σε σέρνει σε πικρή σκλαβιά στα δάκρια βουτημένη.
» Κι' άλλη κυρά, στ' Άργος σαν πας, να φαίνεις θα σε βάζει,
» και με τη στάμνα απ' την πηγή νερό θα πας να φέρνεις,
» άθελα, δόλια, μα σκληρή θα σε στανέβει ανάγκη.
» Και σα σε βλέπουν που περνάς αχνή και δακρυσμένη, <460>

» 'Νά το' θα λεν 'του Έχτορα το τέρι που των Τρώων
» είταν το πρώτο αφτός σπαθί στης Τροίας τους πολέμους'.
» Έτσι ίσως πουν· κι' ο πόνος σου θα ξανανοίγει πάντα
» σα βλέπεις πως απ' τη σκλαβιά να βγεις δεν έχει ολπίδα.
» Μα θέλω να με φάει η γης, η μάβρη πλάκα θέλω,

» πριν να βογγάς να κλαις σε δω, πριν σκλάβα να σε σέρνουν !»


Έτσι της είπε, κι' άπλωσε τα χέρια στο παιδί του,
μα πίσω γέρνει το παιδί στον κόρφο της βυζάχτρας
με τις φωνές, τι τόσκιαζε η όψη του γονιού του,
σαν είδε π' άστραφτε ο χαλκός σπιθόβολα οχ το κράνος, <470>

κι' απάνου σάλεβε αγριωπή η αλογήσα φούντα.
Γέλασε τότε η μάννα του μια στάλα κι' ο πατέρας.
Και βγάζει απ' το κεφάλι εφτύς ο Έχτορας το κράνος
και τ' απιθώνει χάμου εκεί καθώς λαμποκοπούσε,
κι' όταν το γιο του φίλησε και χόρεψε στα χέρια,

στο Δία κι' όλους τους θεούς δεήθηκε έτσι κι' είπε
« Περικαλώ σε, Δία μου, θεοί, περικαλώ σας,
» ας δώσει η χάρη σας κι' αφτός —ο γιος μου— μες στους Τρώες
» όπως κι' εγώ να ξακουστεί, έτσι αντριωμένος πάντα
» κι' άξιος της Τροίας βασιλιάς. Κι ας πουν για αφτόν μια μέρα
» 'Αφτός απ' τον πατέρα του πολύ πιο παλικάρι' < 480>

» καθώς γυρνά απ' τον πόλεμο· και ματωμένα ας φέρνει
» μαζί του λάφυρα, απ' οχτρό που σκότωσε παρμένα,
» που ναν τον δει η μαννούλα του και να χαρεί η καρδιά της.»


Είπε, και βάζει το παιδί στης γυναικός τα χέρια,
κι' εκείνη πίσω τόγυρε στο μυρισμένον κόρφο
και πικροχαμογέλασε με μάτια δακρυσμένα.
Και σαν την είδε κι' έκλαιγε, την πόνεσε η ψυχή του,

και τρυφερά τη χάιδεψε και με καημό της είπε
« Μη μου βαριοπικραίνεσαι, γυναίκα, και κανένας,
» αν δεν το γράφει η μοίρα μου, στον Άδη δε με στέλνει.
» Ειδέ απ' το ριζικό κανείς δε θα σωθεί ποτές του,
» θες αντριωμένος θες δειλός, μιας που βρεθεί στον κόσμο. <490>

» Μόν μέσα τώρα πήγαινε να κάτσεις στις δουλιές σου,
» στη ρόκα και στον αργαλιό, κι' ας κάτσουν πες κι' οι σκλάβες·
» όσο για πόλεμο που λες, οι άντρες θα φροντίσουν,
» όλοι κι' απ' όλους πρώτα εγώ, όσοι κι' αν ζουν στην Τροία !»

Είπε, και τότες σήκωσε το κράνος του από χάμου.
Κι' η Αντρομάχη κίνησε στον πύργο να γυρίσει,
τηρώντας πίσω, κι' έχυνε πικρά και μάβρα δάκρια.
Σε λίγο σίμωσε έπειτα στ' αρχοντικό τ' αντρός της,
στου Έχτορα τ' αντροφονιά, και μέσα μαζωμένες
βρήκε τις σκλάβες, κι' έπιασαν όλες μαζί το κλάμα. <500>

Σπίτι του ακόμα ζωντανό έτσι όλες τον θρηνούσαν·
και λέγανε απ' τον πόλεμο ξανά δε θα γυρίσει
κι' απ' των οχτρών δε θα σωθεί τη λύσσα και τα χέρια.


Κι' ο Πάρης δε χασομεράει στον αψηλό του πύργο,
μόνε σα χαλκοφόρεσε την πλούσια αρμάτωσά του,

περνάει τη χώρα τρέχοντας μ' ακούραστο ποδάρι.
Σαν άλογο, που στο παχνί αργό παραχορταίνει
και το καπίστρι σπάει κι' ορμά στον κάμπο πιλαλώντας —
γιατί να λούζεται έμαθε στα δροσερά ποτάμια—
περήφανο έτσι, κι' αψηλά βαστάει την κεφαλή του, <510>

κι' απάνου κάτου η χήτη του στους ώμους κυματίζει,
κι' αφτό γιομάτο λεβεντιά, γοργά το παν τα πόδια
όπου συχνάζουν άλογα και στα λιβάδια βόσκουν
έτσι και του Πριάμου ο γιος, αστράφτοντας σαν ήλιος
μες στη λαμπρή του αρματωσά, κατέβηκε το κάστρο
καμαρωτός, και γλήγορα τον πήγαιναν τα πόδια.

Σε λίγο αντάμωσε έπειτα τον ξακουστό αδερφό του
τον Έχτορα, ότι πήγαινε στον κάμπο να γυρίσει
απ' όθες πριν ρωτιότανε με τ' ακριβό του τέρι.


Πρώτος ο Πάρης έπιασε διό λόγια να μιλήσει
« Πολύ σε βάσταξα, αδερφέ, κιάς βιάζεσαι να σύρεις·
» άργησα, κι' όπως πρόσταξες δεν έφτασα στην ώρα.» <520>

Τότε ο λεβέντης Έχτορας γυρίζει και του κάνει
« Πάρη, κακό δε θα σου πει κανείς με δίκια γνώμη,
» νά θε σε δει στον πόλεμο, γιατί είσαι παλικάρι.
» Μα αφίνεις μόνος και δε θες. Κι' εμένα εδώ η καρδιά μου
» βογγάει στα στήθια, άμα αγρικώ και σ' αναθεματάνε

» οι Τρώες που τραβούν πολλά μαρτύρια απ' αφορμή σου.
» Μόν πάμε τώρα, κι' όλα αφτά τα σάχνουμε κατόπι,

Homeros' Iliad, Sjätte Sången 237 – 529


Från grekiskan av Erland Lagerlöf. C.W.K.

Cleerups Förlag, Lund: 1946




Dock när Hektor kom fram till Skajiska porten och eken, < 237>

strax kringlupen han vart av troernas hustrur och döttrar,

som ville fråga om söner och män och om fränder och bröder;

och han förmanade dem, som många som kommo, att böner <240>

sända till gudarne upp; men för många var jämmer att bida.

Men när han lände så fram till Priamos` härliga kungsgård,

vilken var smyckad skönt med strålande pelargångar -

femtio sköna gemak på den ena sidan därinne

voro vid muren byggda i rad och av glänsande marmor;

Priamos` söner i dem hos de hulda gemålerna sovo;

och åt hans döttrar jämväl voro tolv högluftade kamrar

byggda där mitt emot, på den andra sida av gården

inne vid muren i rad och alla av glänsande marmor;

Priamos` mågar i dem hos de hulda gemålerna sovo - <250>

honom då mötte hans moder så huld och mot alla så givmild,

följande unga Laodike hem, sin skönaste dotter;

ömt hon tryckte hans hand och talte till honom och sade:

”Barn, varför kommer du hit och har lämnat den häftiga striden?

Hårt oss då tränga förvisst de gruvliga män av Akhaia,

kämpande runtom vår stad, och hit av ditt hjärta har drivits

för att från borgen lyfta till Zeus dina bedjande händer.

Vänta nu dock, tills jag en bägare vin jag hinner dig hämta,

för att du först må åt evige Zeus och de övrige gudar

gjuta ett offer och sedan dig själv förfriska av drycken. <260>

Vinet ju har en förunderlig makt att den tröttade stärka,

såsom du själv nu är trött av att alla de dina försvara.”

Reslige Hektor i glimmande hjälm henne svarte och sade:

”Bringa mig, vördade moder, ej nu av det ljuvliga vinet,

för att jag ej må bli slapp och glömma det krigiska modet.

Icke jag vågar att offra åt Zeus av det glödande vinet,

innan jag händerna tvått, ty med blod och smuts får ej nedstänkt

vara den man, som ska offra till Zeus, svartskyade dundrarn.

Men gå i templet du upp till segersälla Athene,

tagande rökelse med och av alla matronorna åtföljd. <270>

Där ska du bära då fram den största och vackraste slöja

som du förvarar i hemmet och mest av alla värderar,

denna i skötet lägg ner på den fagerhåriga Pallas

och henne lova jämväl, att du tolv ettåriga kvigor,

än ej tamda, ska offra, om blott sig gudinnan förbarmar

över vår stad, över troernas viv och de jollrande barnen,

om från heliga Ilios blott hon vill hålla Tydiden,

rasande kämpen, som fyller med skräck sina fiender alla.

Alltså i templet gå upp till den segersälla Athene.

Själv till Paris jag går att till striden igen honom kalla, <280>

om han mig giver gehör. Ack ville sig jorden på stället

öppna för honom, som blott till fördärv av Olympiern skaptes

både för troernas folk och för Priamos själv och hans söner.

Finge jag honom blott se till Hades´ boningar nedgå,

skulle jag känna befriad min själ från ett gruvligt bekymmer.”

Sade; och modern gick in och åt tärnorna gav sin befallning;

dessa nu gingo åstad att matronorna samla i staden,

under det drottningen själv gick ner i den doftande kammarn,

där hon de brokiga slöjorna gömt, som av kvinnor av Sidon

hade med skicklighet kvävts, och dem gudaliknande Paris <290>

bragd från Sidonien med, då han seglade hem över havet,

förande Helena med, den ädellättade drottning.

En av dessa nu Hékabe tog till en skänk åt Athene,

den som de skönaste färgerna bar och var även den största;

underst av alla den låg, och den spridde en glans som en stjärna.

Därpå till templet hon gick och var följd av matronornas skara.

Men när de kommo så fram till Athenes tempel på höjden,

fagerkindad Theano för dem då öppnade dörren,

Kisseus dotter, förmäld med den lysande hjälten Antenor

och av troianerna satt till prästinna hos Pallas Athene. <300>

Alla med klagande rop till Athene nu händerna lyfte;

fagerkindad Theano då tog den glänsande släjan,

lade i skötet den ner på den fagerhåriga Pallas,

och under löften bad till den höge Olympierns dotter:

”Du som beskärmar vår stad, o Athene höga gudinna!

Sönderbryt Diomedes´ spjut och låt honom falla

ned i sitt blod framstupa på jord framför Skajiska porten!

Offra vi skola i templet då tolv ettåriga kvigor

ännu ej tamda, åt dig, om du blott dig förbarmar, gudinna,

över vår stad, över troernas viv och de jollrande barnen.” <310>

Bedjande talte hon så, men Athene förvägrade bönen.

Medan nu dessa där höjde sin bön till Olympierns dotter,

Hektor var gången åstad till det sköna palatset, som Paris

själv hade byggt sig med hjälp av de mästare, som på den tiden

skickligast voro i troernas land i konsten att bygga;

dessa ett kvinnogemak honom byggt och en sal och en förgård

uppe på höjden, ej långt från Priamos´ boning och Hektors.

Där Zeusälsklingen Hektor gick in med lansen i handen;

elva alnar den mätte i längd, och framme i ändan

glimmande kopparen vass, och omkring den löpte en guldring. <320>

Paris i kvinnogemaket han fann i bestyr med sin rustning

fejande harnesk och sköld och synande krokiga bågen,

medan i kvinnornas krets den argeiska Helena satt där,

undervisade själv sina tärnor i härliga slöjder.

När honom Hektor fick se, bröt han ut i försmädliga bannor:

”Faslige, ej var det vackert av dig, att så där bli förtörnad.

Tänk på, hur folket förgås kring staden och resliga muren,

stridande käckt. Och för din skull det är som det larmande kriget

brinner kring Troia. Du själv skulle visst ej tveka att banna

dem av de andra du fann, som skydde den gruvliga striden. <330>

Upp då att kämpa, förrn staden går upp i förhärjande lågor!”

Honom svarade då den gudaliknande Paris:

”Hektor, du efter förskyllan mig näpst och ej över förskyllan.

Hör då ett ord, som jag säga dig vill, och lägg det på hjärtat!

Icke som mycket av harm eller agg mot troernas söner

satt jag i kammaren här, men allenast åt sorgen mig hängav.

Dock, min hustru har nyss med vänliga ord så bevekligt

manat till striden mig upp, och för egen del jag nu också

tycker, detta är best. Bland de dödlige växlar ju segern.

Därför vänta nu här, så tager jag rustningen på mig < 340>

eller gå före, så kommer jag strax, och jag hinner nog upp dig.”

Sade, men svar han ej fick av Hektor i fladdrande hjälmplym.

Dock, nu med vänliga ord tilltalade Helena denne:

”Hektor, du svåger till mig, splitstiftande, rysliga kvinna!

Ack att på själva den dag, då min moder mig födde till världen,

kommit en stormande virvelvind och mig gripit och bortfört

högt på ett fjäll att förgås eller ut i det svallande havet,

så att mig vågen sköljt ner, innan detta bedrövliga timat!

Men då det onda nu skickades så av de evige gudar,

ack att jag vore åtminstone viv till en tapprare make, <350 >

som hade känsla för skam och för mänskors otaliga hånsord!

Denne, han äger ej stadighet alls, och han aldrig i livet

kommer det heller att få, och en gång lär han följderna skörda.

Men stig äntligen fram, sitt med här på stolen och vila,

älskade svåger, ty du är ju den, som fått mesta bekymren

lida för Paris` brott och för mig, den äreförgätna.

Oss tillskickade Zeus en försmädelse sådan, att framgent

kommer en visa att sjungas om oss intill senaste släkten.”

Reslige Hektor i glimmande hjälm henne svarte och sade:

”Helena, ej kan din vänliga bön förmå mig att sitta. <360>

Redan jag längtar tillbaka ditut för att troerna värna,

vilka nu sakna mig svårt, när jag icke är hos dem i striden.

Mana i stället din man, må även han skynda sig självmant,

så att han hinner mig upp, medan jag är inne i staden.

Ty jag vill också därhemma gå in för att träffa dem alla,

folket i huset, min jollrande pilt och min älskade maka.

Ej kan jag veta, om åter till dem jag skall komma tillbaka,

eller om gudarna låter mig re`n för ackaierna stupa.”

Sagt, och han skyndade bort, den hjälmomstrålade Hektor.

Framme han var inom kort vid sin välinrättade boning: <370>

dock han i salen ej fann vitarmade Andrόmakhe inne,

utan hon nu med sin pilt och den fagerslöjade tärnan

uppe på tornet stod under klagan och ängsliga tårar.

Men då ej Hektor därinne fick syn på sin härliga maka,

gick han till tröskeln av kvinnornas rum och till tärnorna talte:

”Svaren och sägen mig noga besked, i tjänande tärnor!

Vart är ur huset sin väg vitarmad Andromakhe gången?

Månne till svägerskor hän eller fagerslöjade fränkor

eller i templet upp till Athene, där troernas kvinnor

samlats att blidka med bön den fruktansvärda gudinnan?” <380>

Honom svarade då den beskäftiga fataburskvinnan:

Hektor, lyda jag vill din befallning och sanningen säga.

Ej hon till svägerskor gick eller fagerslöjade fränkor

eller i templet upp i Athene, där troernas kvinnor

samlats att blidka med bön den fruktansvärda gudinnan,

utan till Ilios` väldiga torn gick hon hän, då hon hörde,

att på de våra gick nöd och ackaierna segrande voro.

Som om hon varit ifrån sig, hon då till den resliga muren

skyndade häftigt, och amman är med för att bära den lille.”

Detta hon mälde till svar, och ur huset skyndade Hektor <390>

samma vägen tillbaks och de ståtliga gatorna utför.

Just som han hunnen var igenom den präktiga staden

fram till den Skajiska porten, där ut gick vägen till fältet,

kom Andromakhe själv, den hemgiftsrika gemålen,

springande honom emot, den ädle Eetions dotter,

konung Eetions, vilken sitt hem i den Plakiska Thebe

hade vid Plakos` skogiga berg och kilikerna styrde,

och som sin älskade dotter förmält med den strålande Hektor.

Hon till hans möte nu kom, och en tärna var med, som i famnen

hade den lille, så lekande glad i sin barnsliga oskuld, < 400>

Hektors älskade pilt, som en tindrande stjärna så fager;

han var av Hektor Skamandrios nämnd, men Astyanax honom

kallade folket, ty Ilios` värn var Hektor allena.

Fadern där leende stod och på sonen såg under tystnad,

trädde då tätt till hans sida Andromakhe, gjutande tårar,

ömt hon tryckte hans hand och talte till honom och sade:

”Älskade man, dig dödar ditt mod, och du ömkar dig icke

över ditt jollrande barn eller mig, som snart skall din änka

vara, jag arma, ty snart akhaierna skola dig döda,

stormande samfällt an. Men för mig, om jag skulle dig mista <410>

vore det bättre att gömmas i jord, ty ej mera i livet

finnes en hugnad för mig, sedan du har hunnit ditt öde,

utan blott jämmer och ve, och jag äger ej fader och moder.

Ack, ty min fader föll för den strålande hjälten Achilleus,

vilken kilikernas blomstrande stad, högportade Thebe,

ödelade i grund och min fader Eetion fällde:

dock tog han rustningen ej honom av, ty hans hjärta det skydde,

utan han hjälten förbrände på bål med hans lysande vapen

och honom reste en hög, och de heliga nymfer från berget

plantade almar omkring, de döttrar av Zeus med egiden. <420>

Även de bröderna sju, som jag hade i fädernehuset,

ack, på en enda dag till Hades gingo de alla,

sedan dem alla förgjort snabbfotade hjälten Akhilleus,

när de med oxarna gingo i vall och med fåren de vita.

Ja, och min moder som drottning var vid det skogiga Plakos,

sedan han henne fört hit jämte ägodelarna alla,

gav han igen henne fri, då han fått en omätelig lösen,

men i sin faders borg blev hon dödad av Artemis` pilar.

Hektor, i dig likväl jag fader och huldaste moder

äger och broder jämväl och i dig i min blomstrande make. <430>

Han då förbarmande nu och stanna häruppe på tornet;

gör ej din gosse till faderlös och din hustru till änka!

{Ställ dina krigare upp vid fikonträdet, där staden

lättåtkomligast är, och där muren sig låter bestiga.

Där har ju redan gjorts trenne försök av de yppersta hjältar

under befäl av Aianterna två och den starke Tydiden

och av Atridernas par och Idomeneus, frejdade hjälten,

vare sig nu, att ett siareord lät dem stället få veta,

eller de manades dit av sitt eget dristiga sinne.”}

Reslige Hektor i glimmande hjälm henne svarte och sade: <440>

”Hustru, i sanning ock mig allt detta bekymrar, men gruvligt

skall jag för troernas folk och dess mantelsläpande kvinnor

skämmas, ifall som en feg jag håller mig undan från kriget.

Ej är det heller min lust, till jag lärde att jämt bland de tappre

finnas i striden och svinga min lans bland troernas främste,

mån och mitt eget beröm och min faders lysande rykte.

Väl det förutser i min själ, och mitt hjärta det känner:

kommande varder en dag, då det heliga Ilios faller,

Priamos själv och Priamos` folk, lansfrejdade drottens.

Dock jag ej gruvar mig så för troianernas stundande ofärd <450>

eller för Hekabes ens eller Priamos`, härskande drottens,

eller för älskande brödernas lott, som så många och ädle

skola då stupa för fiendemän och ligga i stoftet,

som jag mig ängslar för dig, att en kopparpansrad akhaier

släpar dig gråtande bort och frihetens dag dig berövar

och uti Argos du väva då skall åt främmande hustru

och från Messeis` källa åt dem eller Hypereias

bära hem vatten, ej villig förvisst, men av hårdaste nödtvång.

Mången skall säga då så, när han ser dina rinnande tårar:

”Hon var med Hektor förmäld, som den tappraste hjälten av alla <460>

var i troernas här, när de stridde kring Ilios` murar.”

Så blir av mången väl sagt, och för dig skall smärtan förnyas,

djupt skall du sakna då den, som dig mäktade skydda för träldom.

O må jag stupa förut och mig högen förborga i jorden,

innan din jämmer jag hör, då i fångenskapen du släpas!”

Sade och fram mot sin son sig sträckte den strålande Hektor.

Pilten likväl med ett skrik mot den fagergördlade ammans

sköte sig böjde tillbaks, förfärad vid synen av fadern,

bävande både för kopparens glans och för busken av tagel,

vilken så hotande nicka han såg på spetsen av hjälmen. <470>

Hjärtligen måste då le hans fader och vördade moder.

Genast från huvudet hjälmen han tog, den strålande Hektor,

ställde på jorden den ner – och det skimrade av den på gruset -,

kysste sin älskade son och på händerna gungade pilten,

medan han bedjande talte till Zeus och de övrige gudar:

”Given att denne min son, o Zeus och I övrige gudar,

bliver en hjälte som jag och bland troerna storligen frejdad,

lika så modig och stark och en Ilios` mäktige konung!

Ja må det heta en gång: ”han är tappraste långt än sin fader”,

när från kriget han kommer igen med blodiga byten <480>

tagna av dödade fiendemän, och hans moder sig gläder!”

Sålunda bad han och lade sin son i den älskade makans

armar, och hon tog den lille emot i den doftande famnen,

medan i tårar hon log. Det såg hennes make med vemod,

henne med handen han strök, tilltalade henne och sade:

”Älskade hustru, var icke så djupt i ditt hjärta bedrövad!

Ingen nu ändå mot ödets beslut skall mig störta till Hades;

skickelsen åter har ingen, jag tror, bland människor undgått,

vare sig hög eller låg, sedan född han blivit till världen.

Men gå tillbaka nu hem och dig ägna åt sysslorna dina, <490>

vävens och sländans id, och befall tjänarinnornas skara

göra sin gärning med flit; för striden må männerna sörja,

främst bland alla dock jag av de män, som i Ilios föddes.”

Sade och upp från marken igen tog strålande Hektor

tagelsvajande hjälmen, och hem gick hans älskade maka,

vändande ofta sig om och gjutande ymniga tårar.

Framme hon var inom kort vid den mannaförgörande Hektors

välinrättade boning och träffade inne i huset

tjänande tärnornas hop och till jämmer rörde dem alla.

Och hans hus, fast han än var vid liv, de nu Hektor begräto, <500>

ty de sig väntade ej, att han mer skulle komma ur striden

levande hem från akhaiernas våld och förfärliga händer.

Paris ej länge sig hade fördröjt i sin ståtliga boning,

utan så snart han sig klätt i sin kopparskimrande rustning,

skyndade sedan han hän genom staden på ilande fötter.

Som när en hingst på stall, som vid krubban förplägats med havre,

sliter sin grimma itu och med stampande hovar på slätten

löper åstad, där han badade jämt i den rinnande floden,

fladdrar kring bogarna ner, och han, yvande sig av sin skönhet, <510>

ilande bäres av fötterna hän till det vanliga bete:

så ifrån Pergamos` höjd nedskyndade Priamos – sonen,

och såsom solen han sken i sin rustning vandrande framåt,

strålande munter och lätt på sin fot. Och hastigt han upphann

Hektor, sin härlige broder, som just skulle vända tillbaka

från den plats, där han nyss hade träffat sin älskade maka.

Talade honom då till den gudaliknande Paris:

”Käre, nu har jag helt visst i din brådska försenat dig mycket,

efter jag dröjde och kom ej så fort, som du bad mig att göra.”

Honom svarade då den hjälmomstrålade Hektor: <520>

”Bäste, dig ingen av dödlige män, som med billighet dömer,

men du tar saken för lätt, och du saknar den riktiga viljan;

därför jag gräma mig får i min själ, när jag hög dig försmädas

ofta av troernas män, som för dig måste lida så mycket.

Dock låt oss nu gå åstad; om detta vi samsas väl sedan,

blott oss förunnas av Zeus att åt himmelens evige gudar

frihetsbägaren ägna en gång med glädje i salen,

sedan vi jagat akhaierna bort från det heliga Troia.”


» αν δώσει ο Δίας λεφτεριάς ποτήρι καμιά μέρα
» να πιούμε στους παντοτινούς θεούς των ουρανώνε,
» σα διώξουμε τους Αχαιούς αλάργα απ' την πατρίδα.»

.